Likabehandling?

Arvika 2 har diskuterat om likabehandling mellan könen i skolan. Här kommer vår version i en seriestripp om vår diskussion.

Att ha öppna ögon

Efter att ha läst de flesta böckerna och fått närvara vid samverkansdagarna i Karlstad så känns det som om man verkligen har fått upp ögonen för någonting nytt. Samverkansdagarna har gett väldigt mycket information och kunskaper kring hur man ska göra när man anar eller upptäcker att ett barn far illa.

Det är viktigt att man knyter an till eleverna för det är då man kan lyckas med skolans uppdrag vilket inte enbart är att förmedla kunskaper utan också enligt läroplan forma och fostra eleverna till trygga och ansvarsfulla individer. Genom att knyta an och ha öppna ögon kan man upptäcka annorlunda mönster, tecken och förändringar och kanske hjälpa eleven i tid. Någon nämnde på samverkansdagarna att "barnet/eleven undrar alltid varför ingen såg och frågade något". Det gäller att ha is i magen och våga fråga hur det står till och eventuellt gå vidare med den info man får -vilket inte är det lättaste kanske. Men vi måste komma ihåg att sätta barnets/elevens bästa på första plats!


Många tankar blev det. Vi har även sett filmerna från tv4:s nyhetsmorgon som finns på it´s om näthatet som blir allt vanligare. Här är ett område som vuxna inte har full access till. Barn stänger in sig på sina rum och spelar flera timmar i sträck utan en närvarande vuxen, det är läskigt ju! Det föregår allt möjligt på nätet som eleverna kan råka ut för. Hur kan vi i skolan hantera och arbeta med ett så pass stort område? I och med att allt fler elever råkar ut för näthat och liknande så måste vi agera,  är det någonting som vi missar att förmedla till eleverna?

Nyköpings seriestripp (Jennifer, Frida, Naida, Sofia och Juliane)

 Här kommer Nyköpings seriestripp om att bryta normer och att behandla alla lika: Fotbollsmatchen

 

Elevinflytande - Hur ska man gå tillväga?

Efter att de senaste veckorna ha läst flertalet böcker, sett filmer och diskuterat elevinflytande i gruppen och via olika bloggar så har vi fått väldigt många nya tankar och idéer. Skollagen säger att eleverna ska ha inflytande på sin egna utbildning och vi som blivande lärare vill ju självklart att det ska bli verklighet när vi väl kommer ut i skolans verksamhet. Men jag har insett att det många gånger kommer bli väldigt svårt. För hur kommer man att reagera när man kommer ut i arbete, får en klass på 20-30 elever och plötsligt ska se till att alla elever ska bli sedda och få säga sitt? Det kommer absolut inte att bli lätt, men jag hoppas att alla alltid kommer att göra sitt bästa. Jag funderar också på om man kommer att göra tillräckligt för att alla ska få inflytande. Räcker det med att ta upp värderingar, normer och demokrati? Får eleverna tillräckligt mycket inflytande om man låter dem välja redovisningssätt? Blir verkligen alla elever sedda? Hur ska man egentligen gå tillväga?

Det är många funderingar men få svar. Jag hoppas att allt kommer falla på plats och jag vet att vi kommer lära oss med tiden. Vi har ett viktigt arbete framför oss och jag tror att det viktigaste är att vi vårdar om kontakten med eleverna. Vi ska alltid ha deras bästa i tankarna och handla efter det.

Att synliggöra det som inte syns

Inför den här veckan har vi läst Åsa Bartholdssons bok Den vänliga maktutövningens regim - om normalitet och makt i skolan. I boken tar hon upp ett flertal aspekter i lärarens maktutövning. Dessa aspekter är eleverna i behov av i skolan. Mest för att finna sin plats, men även för att känna sig som en del i sitt eget lärande.

Vad det till största del handlar om, enligt Åsa, är att barn är i behov av att bli sedda, vilket även Anna Hugosson tog upp i sitt inlägg tidigare här på bloggen. Åsa menar att vår förmåga att "se" är samma sak som att kunna tolka barnen. I och med att skolplikten på ett eller annat sätt tvingar eleverna att lära sig ta ansvar och förstå sin plast i maktstrukturen behöver vi, som maktutövare, lära oss att tolka dem med utgångspunkt i deras egen vilja.

Genom ett historiskt perspektiv ser vi tydligt hur makten förr präglades av förtryck medans den idag ses mera som vänlig och human. Eftersom vi har historien att gå efter vet vi att en vänlig och human sida bättre hjälper eleverna till att bli de medborgare som vi vill att de ska bli. De ska växa och bli större genom att ges inflytande i undervisningen men även genom mål som uppnås och att lära sig förstå de regler och normer som finns kring oss.

Något som jag fastnade för var att läsa hur Åsa tog upp det som hon kallar "ögontjänare". Det här begreppet innefattar elever som uppträder på ett visst sätt i lärarens närvaro och på ett annat när den inte ser. Så här har vi ett intressant dilemma: Hur kan vi synliggöra sånt som vi inte "ser"? Att ett ökat elevinflytande öppnar för synligare möten med elever vet vi men för att "ögontjänarna" ska kliva fram ur ridån krävs kanske andra beprövade metoder.

Uppmärksamma diskriminering och elever

I Normkritiska perpektiv - i skolans likabehandlingsplan tar man upp den direkta och indirekta diskrimineringen. Den direkta diskrimineringen innebär att någon blir sämre behandlad jämfört med andra, medan den indirekta diskrimineringen innebär att någon blir sämre behandlad genom regler som kan verka neutralt men kan missgynna vissa individer. Diskrimineringssituationerna kan vara svåra att se, då man oftast har många andra barn att hålla koll på samtidigt som man har ganska mycket tidspress. Läraren är en förebild för eleverna. Därför är det viktigt att läraren är medveten om hur hen bemöter eleverna och skolpersonal. Desto tidigare man kan stoppa diskrimineringen, desto bättre är det. Jag tror att det är viktigt att få in skolans värdegrund i undervisningen så mycket som möjligt, för att få eleverna att förstå att man ska vara den man är och inte behöva bli trakasserad för sitt ursprung, sexualitet, etnicitet etc.

Det är viktigt att få alla elever att känna sig sedda. Frågan är hur man kan få alla elever att känna sig sedda? I Sverige ligger rekommendationen på ca 30 elever i en klass, men genomsnittligt ligger klasser runt 20 elever. Det är ganska många elever som vill bli sedda och hörda. Oftast går tiden åt dem som hörs mest i klassrummet, men det är minst lika viktigt att se de elever som är tysta.

När jag gick i låg- och mellanstadiet fick man alltid stå i led utanför klassrummet och vänta på läraren. När läraren öppnade dörren sa hon godmorgon och hälsade på varje elev i hand. Detta är ett sätt att uppmärksamma elever, både de som är tysta och de som hörs, någon gång under dagen. Det är sällan jag ser den rutinen när jag är ute och vikarierar. Idag hålls det oftast en samling på mattan, frågan är då känner sig alla elever sedda då? På vilka andra sätt kan vi uppmärksamma eleverna på?

En skola för alla

Vi har denna vecka läst Normkritiska perspektiv, vilket har väckt många tankar och funderingar.
Alla lärare ska ha kunskap om specialpedagogik, så att man ska kunna ta hänsyn till alla elever och förstå vilken hjälp eleven behöver utan att utesluta hen ur gruppen.
Vi har lästa lite specialpedagogik, men detta är absolut något som vi alla känner att man skulle vilja ha större kunskap om så man kan finnas för eleverna på bästa sätt, kunna stötta dem och ge större hjälp.
Genom att bli utesluten ur den stora gruppen kan upplevas jobbigare för eleven än att vara kvar i den.
Detta är en otroligt svår balansgång, och vem är det egentligen som ska ta besluten?
Om man utesluter en elev ur den stora gruppen, kan man då säga att det är en skola för alla?
Hur ska man egentligen göra för att eleven inte ska känna sig särbehandlad och utanför gruppen?

Demokrati och mobbning

I boken "Levd demokrati" tar författaren upp diskussioner om demokrati och mobbning i skolan. Eleverna pratar om demokrati i skolan och att det handlar om alla människors lika värde. Att alla ska få säga sitt och få vara med och bestämma. Det ska finnas ett elevinflytande och makten i skolan ska vara fördelad. Angående mobbning sammanfattas elevintervjuer som att mobbning alltid bygger på något. Eleverna som antingen mobbat själva eller tittat på när mobbning skett tar upp i intervjuer att offren har mobbats för att de är annorlunda på något vis eller har egenskaper som ifrågasätts och ses som negativa. I undersökningen framgår att mobbning är vanligt i skolan. Det är många som blir utsatta men undersökningen visar även att det är lika vanligt att offer till mobbning själva mobbar andra eller har gjort det vid tillfälle.  

Eleverna beskriver demokrati som att alla människor är lika värda och att makten ska fördelas men frågan är då om de ser det som att eleverna och personalen ska ha lika värde och makten ska fördelas jämt där och inte att de ska vara lika elever emellan. För om de såg varandra som jämlika och att alla hade rätt till att vara den man är varför sker det då mobbning i elevgrupperna. Varför respekteras då inte allas lika värde av eleverna. Har man blivit mobbad själv har man kanske inte med sig att alla är lika värda för att man helt enkelt har blivit behandlad på ett sätt som är mindre värt men ska det leda till att man gör samma sak själv? Hur bör man egentligen arbeta som lärare för att förmedla till eleverna att de är alla olika men ändå lika värda? Det är elevens rätt att få känna sig trygg i skolan och få den hjälp de behöver och därför behöver vi som lärare jobba tillsammans med eleverna för att skapa en så välkomnande miljö som möjligt för alla. Jag anser själv att det är viktigt att visa eleverna att de har ett stort inflytande över undervisningen även om det ändå är läraren som fattar beslutet. Men genom att bjuda in eleverna i planeringen och utvärderingen kan man skapa en gemenskap och visa att deras åsikter har betydelse och på det sättet kan man också förmedla värdegrundens budskap om allas lika värde och jobba utifrån det i allt man gör för att undvika mobbning i största möjligaste mån.  

Demokrati och elevinflytande- hur går det ihop?

Vår skola idag grundar sig enligt läroplanen på demokrati. Demokrati innebär enligt min tolkning att majoriteten avgör hur ett beslut ska se ut. Men om vi ska utgå ifrån det, hur blir det då med elevinflytandet på individnivå? Som lärare ska varje elev synas och varje elevs röst höras i klassammanhanget. Detta kommer ju onekligen att krocka när man ska ta beslut som grundar på demokratisk förståelse.

Boken ”Levd demokrati” av Hedvig Ekerwald och Carl Anders Säfström hävdar bland annat att elever ofta inte upplever någon frihet i att yttra precis det de tänker, utan att de snarare införas i att tycka och tänka ”rätt och fel”. Om eleverna känner så från första början, hur påverkar detta deras syn på att de faktiskt ska ta aktivt inflytande på skolans värld?

Vi måste enligt min tolkning av detta problem med andra ord hela tiden se till att eleven tycker att den syns och hörs. Detta är en process och det måste ske hela tiden genom dokumentation och uppföljning. Jag personligen tycker till och med att det får ta lite extra utrymme i undervisningen att eleverna får göra sin röst hörd, även om det kanske inte gynnar just min planering för stunden eller det jag egentligen hade tänkt göra. Men särskilt i de yngre åldrarna är det viktigt att eleverna känner att deras röst är viktig och att de känner att min åsikt räknas, jag duger, det jag säger är viktigt för andra. Om man förmedlar den bilden till barnen kan det förhoppningsvis även förebygga mobbning, vilket är det andra stora temat i Ekerwald och Säfströms bok.

Eleverna måste kunna bestämma själv i skolan vad de tycker och hur de vill göra, annars är det nog svårt för dem att utveckla självkänsla och att kunna stå upp för det man faktiskt tycker, lika mycket som de lär sig genom att ta inflytande att respektera andras åsikter och tycken. Tidsbristen i skolan är naturligtvis ett viktigt tema, men att eleverna lär sig att deras åsikt är viktig och att demokratiska beslut inte betyder att de inte räknas som individer, är enligt min uppfattning ännu viktigare.

Barn, föräldrar & pedagoger

"Både barnen, föräldrarna och pedagogerna ingår i ett sammanhang där vi i allra högsta grad är beroende av varandra" är ett citat ur Lyssnandets Pedagogik som jag fastnade för lite extra. Enligt Lgr11 skall vi på skolan samarbete med hemmet där föräldrarna blir delaktiga i barnets inlärningsprocess. Inlärningsprocessen har ju redan startat i hemmet innan skolstart och det är därför viktigt att ha en bra dialog med föräldrarna/vårdnadshavare både när det gäller positivt och negativt. Föräldrarna får även en inblick i min roll som lärare och undervisningen, och på så sätt förhoppningsvis får en större förståelse för detta.
Om eleven vet att lärare och föräldrar har en bra dialog får det större trygghet i sig.

Boken riktar sig till förskolan där föräldrar lämnar/hämtar varje dag och på så sätt får kontakt med pedagogerna på ett annat sätt där det småpratas/diskuteras varje dag, medan eleverna i skolan går in/ut klassrummet själva varje dag. Går eleverna på fritids är det ofta fritidspedagogerna föräldrarna pratar med och kontakten med läraren sker oftast genom kontaktbok/telefon. Jag arbetar själv på förskola och kontakten med föräldrarna där blir nära och man kan diskutera händelser med barnet varje dag så de får en större inblick i vardagen för barnet.

Har ni några tips och idéer på hur man som lärare kan få föräldrarna mer delaktiga i undervisningen och barnens vardag på skolan?

Dokumentaion

Efter att ha läst lyssnandets pedagogik så har jag fått en annan bild utav vad dokumentation är och vad det innebär. Tidigare har man inte förstått vikten av att dokumentera. Den uppfattning jag har haft om dokumentation är att det tar upp mycket av tiden man har. Detta är en uppfattning jag har fått genom att tala med aktiva lärare.

Efter att jag läst boken så ser jag på dokumentation från ett annat perspektiv. Där man kan använda sig utav dokumentationen mer i undervisningen. Att barnen får vara med och dokumentera gör dem delaktiga i undervisningen och de ser sin utvecklingsprocess på ett annat sätt. Det kräver mycket jobb av pedagogerna i  denna typ av dokumentation men man får upp ögon på många saker som man annars inte ser. Min inställning till att dokumentera har blivit en positiv sak istället för att vara en negativ börda som måste göras.

Då boken riktar sig till förskolan är frågan om man kan föra över detta tänk till skolan?

Presentation från Arvika

Vi från Arvika är fem tjejer där fyra av oss bor i/omkring Arvika samt en i Karlstad. Vi är olika på många sätt & vis men med samma målsättning att bli lärare, som är det som fört oss samman.

Vi heter Anna, Marja, Sabina J (som vi kallas för Sj), Sabina E samt Therése och ser med spänning fram emot att få blogga om våra tankar och idéer om vårt framtida yrke här! :)

Presentation av Nyköping

Hej alla!
Vi är fem unga, ambitiösa, glada tjejer från Stockholm och Nyköpingstrakten. Vi har alla väldigt starka viljor, ett starkt intresse och engagemang för att bli lärare och många olika sysselsättningar bredvid studierna, såsom barn, jobb och fritid.
Vi heter Jennifer, Naida, Frida, Juliane och Sofia och ser fram emot att få blogga lite om våra erfarenheter och uppfattningar om att arbeta som grundskolelärare.
Vi hörs snart!
:)

test

Hej tjejer! Jag testar lite här hihi.