Vi har denna vecka läst Normkritiska perspektiv, vilket har väckt många tankar och funderingar.
Alla lärare ska ha kunskap om specialpedagogik, så att man ska kunna ta hänsyn till alla elever och förstå vilken hjälp eleven behöver utan att utesluta hen ur gruppen.
Vi har lästa lite specialpedagogik, men detta är absolut något som vi alla känner att man skulle vilja ha större kunskap om så man kan finnas för eleverna på bästa sätt, kunna stötta dem och ge större hjälp.
Genom att bli utesluten ur den stora gruppen kan upplevas jobbigare för eleven än att vara kvar i den.
Detta är en otroligt svår balansgång, och vem är det egentligen som ska ta besluten?
Om man utesluter en elev ur den stora gruppen, kan man då säga att det är en skola för alla?
Hur ska man egentligen göra för att eleven inte ska känna sig särbehandlad och utanför gruppen?
Jag håller med er om att det skulle ha varit både bra och kul att få läsa mer specialpedagogik för att till största möjlighet kunna hjälpa eleverna i klassrummet i stället för att exkludera dem ur gruppen. Jag tror det är bra att eleverna har möjligheten att få komma till specialpedagog och få jobba i lugn och ro men att det även är viktigt att man fortfarande hjälper dem att kunna jobba i den stora gruppen så de inte känner att de blir mer och mer utanför. Jag tror också att det är viktigt att man inte gör en stor sak av att elever går iväg till specialpedagogen utan att man visar att det är helt naturligt, vissa saker behöver man lite extra hjälp med och så är det även för oss vuxna.
SvaraRaderapå min VFU var det en elev som flera gånger påpekade att några elever va hos specialpedagogen och då fick han också bli med en grupp dit någon gång för att visa att det inte är något att göra en stor sak utav och det tyckte jag va bra.
Jag tycker också att det är viktigt att man även ser till de barn som kanske behöver extra utmaning så att man inte tappar deras intresse i skolan. En risk som jag kan se är att om man lägger mycket fokus på de som har det svårt och de som behöver extra utmaning är att man glömmer de som hamnar i mitten.
Som lärare har man ett stort ansvar när det kommer till att tillgodose alla elevers behov och jag kan känna det kan bli svårt att få tiden att räcka till.
/Siri K.R
Spännande åsikter har ni, jag tror att man får känna av hur eleven fungerar i klassrummet. Går det att ordna att eleven/eleverna får hjälp och stöttning i klassrummet så är det positivt. Exkludering är den sista utvägen eftersom det i längden kan innebära så mycket mer, både för jag-känslan men också för vi-känslan. I boken säger de också att "åtskillnad inom skolan ska undvikas".
SvaraRaderaSjälvklart ska man hjälpa de elever som behöver stöttning, man får göra det på ett kreativt sätt genom att normalisera och skapa en accepterande atmosfär för det som de andra eleverna kan anse vara annorlunda, samtidigt som man inte att förglömma alla elevers utveckling...
Skolan ska hjälpa alla elever att nå de uppsatta målen utifrån deras förutsättningar och det är där som största fokus läggs på tror jag. Arbetar man alldeles för målinriktat i skolan? Finns inte risken att man missar likabehandlingsarbetet, blir det orättvist? Detta är givetvis en vågskål som ska balanseras i skolan och vi har, precis som ni säger, bara berört området specialpedagogik...
Intressanta tankar som ni lyfter! Detta var något som jag också uppmärksammade under min läsning av boken. I boken tar de upp att många lärare känner specialpedagogiken som ett problem istället för att se över sin egen undervisning! Detta tror jag kan bero på att vi har alldeles för lite kunskap om specialpedagogik, precis som ni säger så skulle jag önska att det fanns mer utav detta i utbildningen.
SvaraRaderaPå min VFU gjorde man så att man varierade vilka barn som skulle "gå ut ur klassrummet" ibland var det dem med behov av extra hjälp, de som behövde extra stimulans och låg steget före eller bara en grupp elever för att få ett mindre antal elever i klassrummet. Detta gjorde att de barnen som var i behov av extra stöd inte blev utpekade.
Precis som du säger Siri så tycker jag att vi inte får glömma de barn som behöver extra utmaningar för att utvecklas och även de som alltid klarar sig själva och "glöms bort", vi måste se ALLA barn!
Jag skulle också vilja läsa mera specialpedagogik. Viktiga frågor ni tar upp här då alla elever ska känna sig delaktig i gemenskapen. På min VFU var inte detta något problem. Var snarare tvärtom att alla ville följa med specialpedagogen ut och de som fick det var "speciella". Här jobbade det med att ibland även ta med andra elever ut för att alla skulle känna sig delaktiga. Specialpedagogen var även med mycket inne i klassrummet och hjälpte alla. De elever som behövde extra hjälp och som var hos specialpedagogen ville oftast vara där ännu mera så på denna skola upplevde jag inte att de kände sig utanför. Kanske är just detta som är viktigt, att även låta andra få följa med någon gång ibland och att de jobbar i den stora gruppen med alla.
SvaraRaderaSom alla ni andra skriver så skulle även jag vilja lära mig mer om specialpedagogik, skulle vara väldigt intressant och betydelsefullt för vår kommande framtid som lärare.
SvaraRaderaJag arbetar på en skola där jag för tillfället har hand om en elev som har en tuff period. Han vill inte vara i klassrummet så han sitter utanför klassrummet och går in i klassrummet när han vill och känner att han orkar. Han har aldrig sagt till mig att han känner sig orättvist behandlad av någon för att han inte är med i klassrummet utan det är ett val han gör själv. Även hans klasskamrater är väldigt förstående och ifrågasätter aldrig varför han får sitta utanför klassrummet utan det förstår varför. Men så kanske det inte alltid är, då tror jag att man måste vara väldigt tydlig och berätta varför det är som det är och att man frågar eleven hur det känner när hen är i klassrummet och hur hen känner när den får sitta på ett annat ställe. För jag har vart med en elev som inte ville sitta på ett annat ställe men han förstod egentligen varför han skulle det och mådde också bättre av att sitta på ett lugnare ställe. Det är såklart väldig individuellt! Men oerhört viktigt att vara tydlig och att man förbereder eleven på vad som ska hända.
Som ni andra också skriver är det viktigt att man ser alla elever, att man ger det starka eleverna utmaningar men också att man inte glömmer att hjälpa det svaga eleverna. Som ni också skriver så är det svårt att få tiden att räcka till man får försöka hitta bra rutiner och metoder för att få det att fungera. Tack för ett bra inlägg!
Det är oftast så att i en klass ligger eleverna på olika nivåer, det kommer bli svårt att få med alla på en genomgång på tavlan man kommer behöva förklara någon gång till. Sedan finns det de som behöver en större utmaning och man har resten av klassen på en annan nivå. Detta ser jag som ett dilemma, men jag känner att man måste anpassa sin planering efter detta, vara förberedd och hitta sin metod för att nå ett bra resultat.
SvaraRaderaJag tycker också att det låter bra att låter som en bra ide att låta specialpedagogen komma in och hjälpa till i klassrummet i stället för att de ska gå iväg till hens rum.
Jag håller med om att boken väcker många tankar. Jag tror att det är oerhört viktigt att i sin undervisning utgå från att alla är olika. Alla elever i ett klassrum är olika, de har olika goda förmågor, olika god förförståelse, olika inlärnings behov osv. Därför måste man möta eleverna på olika sätt i undervisningen, om vi ska ha en skola för alla. Det är inte likvärdigt att utgå från att alla är lika.
SvaraRaderaOm lärare ska kunna bemöta alla elevers olikheter så krävs det också kunskap. Dels måste lärare ha mer kunskap om specialpedagogik men även ett bättre samarbete med speciallärarna. Jag ser ett klassrum där specialläraren kommer till regelbundet, är en resurs men även som ett stöd för läraren. Om det finns ett gott samarbete kan speciallärare stötta läraren i sin undervisning och bemötande med eleverna. Det skulle även få till följd att elever inte behöver lämna klassrummet för att få stödundervisning utan det blir en inkluderande klassrumsmiljö - en skola för alla.
Detta är så intressant och samtidigt så svårt. Alla är vi ju olika, vi lär olika, vi lär olika snabbt och har olika god förståelse. Det är ju vår uppgift som lärare att möta alla dessa individer på deras olika nivåer, vilket inte alltid är lätt då man ofta har många elever i en klass. Hur eleverna behöver stöd är också olika för alla och därför kan det ju inte utformas på samma sätt heller, vissa elever kanske kan få extra stöd genom resurs i klassen, medan andra måste komma ifrån klassen för att kunna koncentrera sig på sitt eget arbete. Det är det som är så svårt då det ofta är brist på resurser och specialpedagoger i skolorna. Vi som lärare måste ju också ha en hel del kunskap i specialpedagogik anser jag, då vi ska kunna möta alla individer. Vilket jag idag kan känna är svårt, hur ska jag bäst kunna hjälpa de olika individerna.
SvaraRaderaKlart att vi ska sträva efter att alla ska kunna känna gemenskap i sin klass och att de kan så ofta som möjligt vara just i helklass, men jag tror inte att en skola för alla innebär att alla alltid ska vara i sin klass, har man andra behov som innebär att arbeta mer ensamt eller med mindre grupper, så blir detta en skola för alla, då alla ska ha samma möjlighet till kunskapsutveckling.